idag har farbror stina gått och tänkt hela den långa bussresan hem från sitt arbete i sina ölneddränkta arbetskläder (jag tänker sluta prata om mig själv i tredje person nu).
För, jag tänkte som såhär: Om man träffar en männsiska man aldrig träffar, som aldrig skulle kunna tänka sig befinna sig på den plats man själv befinner sig på, men alltså ändå råkar befinna sig på den, i just ett litet ögonblick där en själv befinner sig fast man inte ens var menad att vara där just då (eh, va?). Vad är det då?
Svara mig inte ödet! För ödestron är lika säker som väderleksrapporten i sydsvenska dagbladet. Ödet är inte att hitta några extraslantar i fickan just när man står framför ett kexchoklad med just de mynten för lite i handen. För det är bara att de någon annan gång högst troligtvis lämnats där. Ödet är inte heller att man slår sig direkt efter att man svurit eller liknande, det är, tro det eller ej, samma gamla klumpighet som spökar, vare sig du svär eller inte.
"Ödet spelar mig ett spratt". Hur kan ödet spela en ett spratt? Vet man i sådana fall hur ödet skulle bli? Och ännu värre, att det inte blev som man trodde betyder då att ÖDET har sagt att: "nä-hä vet du vad, nu ska jag spela dig ett SPRATT, du ska bli... vikarierande tandborste åt en blåval istället för hjärnkirurg, HA! där fick jag dig allt, din ödestrogne följeslagare, jag är inte så säker trots allt!", och om man nu, mot all förmodan skulle veta vilket öde man hade, heter det då öde överhuvud taget?
Nä, ödet är bara en dålig ursäkt för dåligt beteende eller ren och skär ointelligens. "det var ödet som fick oss att träffas" Nej, han är din kusin.
Att låta det, numera så kallade, ödet styra ens liv är bara jättedumt. Att däremot planera varje steg man tar är bara tråkigt. Ibland kanske man önskade att ödet fanns, fast i och för sig önskar jag för det mesta att jag var alv i vattnadal, det betyder inte att jag är det för det (tyvärr.. jag har provat att gå på snö flera gånger. inte en enda gång har jag lyckats utan att falla igenom, besvikelsen är oerhört betyngande).
Klockan är nu tio minuter innan jag skulle slutat jobba en fredag/lördag kväll, en ganska bra tid på dygnet för att skriva meningslösa blogginlägg med en snarkande katt rakt upp i örat.
Nu ska jag klä mig i väldigt mycket lotion och trä på mina sensuella gummihandskar. Det låter troligtvis mycket mer kinky än vad det är, men eftersom de flesta vet att jag är en av eksemets största beundrarinnor så blir scenariot med ens väldigt oporrigt.
Massor med kattungar till alla! (kattungar = ljuvliga = lycka = cute overload = ja, ni fattar)
Ers ödesdigerhet Satina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar