den 13 november 2006

När jag var yngre skrev jag, som ni kanske märkt, Lunardagbok. Jag tänkte idag att tja, varför inte gå in en sväng och fräscha upp minnet och läsa de visheter jag kunnat skriva i min tidigare ungdom. Jag fann detta inlägg, ett inlägg som jag kommer ihåg att Miryam använde på sin Svenska i gymnasiet och fick MVG. Jag blev faktiskt chockad och mest rädd. Jag har alltså blivit dummare med åren, för jag minns att min bror sagt att jag var en jobbigt smart unge som liten. I vilket fall som helst, här har ni inlägget:


Mån 13 nov 2006 21:01 (Uppdaterad Mån 13 nov 2006 21:10)
Övrigt, 18 läsare totalt
[Varning för ett långt, drygt och deprimerande dagbo..ehm..blogginlägg idag. Dock läsvärt, tror jag.]

Jag: finns, lever, andas, gör saker, gör INTE saker, klarar av saker, klarar av saker mindre bra, är en vinnare, är en förlorare, är en fegis, är väldigt modig, är mogen, skojar om bajs, är ledsen, är ständigt glad, känner mig otillräcklig, känner mig tillfreds med mig själv, känner mig värdelös och känner mig (väldigt sällan) bäst.

När olika personer pratar om lycka kan det betyda så många olika saker beroende på vad man är för sorts individ.

Lycka kan till exempel vara att hinna med bussen, att träffa papperskorgen med sin läskburk, att få en ny jacka, att vara kär, att vara glad utan anledning, sol, kläder, vänner, ett telefonsamtal från en vän eller ett bra betyg. Det som däremot bestämmer vad man själv blir lycklig av är, just det, en själv.

Det finns enligt mig en enorm skillnad på människor och människor, eller främst deras tankesätt. För mig är det självklart att livet en dag är ett stort sär som finns till enbart för att testa ditt tålamod, när det en annan dag kan vara för bra för att vara sant.

En dag kan din jacka vara sönder, du missar bussen och kastar burken mot papperskorgen. Du missar. Din älskade skiter i att ringa dig, du börjar bli förbannad, det är tvättdag och du har dina absoluta reserv-kläder på dig, du känner dig som skit och dina vänner ignorerar dig, dessutom får du tillbaka ditt prov i matte. "G -".

Du går ut genom dörren, det är så varmt att du lämnar jackan inne. Du går till bussen, du kommer precis i tid och slänger din läskburk på vägen in. Mitt i prick! Mamma tvättade igår så dina kläder är fina och luktar tvättmedel. Du får ett samtal av din älskade som säger att han saknar dig. Dina vänner skojar och stojar med dig hela dagen. Du får tillbaka ditt prov. "MVG".

Grejen är inte att beskriva två olika dagar i en persons liv. Det som är märkligt är att folk alltid ska ta åt sig så jävla mycket från omgivningen. Det går inte en dag i skolan då ingen klagar eller jämrar sig över någonting eller någonting som hänt (jag själv är inget undantag). Folk hakar sig fast vid små bagateller och låter sina dagar förstöras. Men varför? Och till vilken nytta? Livet är inte så jävla långt som man tror och det är definitivt inte ungdomen heller. Varför gå och jämra sig och vara ledsen över allting hela tiden? (Fortfarande pratar jag inte som någon slags gud till mina undersåtar för detta är något jag grubblat på och som jag försökt ta åt mig av själv också).

Lättare sagt än gjort... Jo, så tycker såklart jag också. Dock håller jag på att bli riktigt förbannad på hur folk egentligen tänker! Jaha! Så du missade bussen? Då tar du nästa. Du kommer förvisso försent men det gör massor av andra människor samma dag så det är inget att hänga upp sig på. Det är ingenting som händer ofta. Och även om det skulle hända ofta, så är inte heller det hela världen. Du missar de första fem minutrarna av lektionen... Vänta! Var det en bit av himlen som föll på mitt huvud?

Jävla burkajäveln! Om den nu inte hamnade i papperskorgen så ska den väl förmodligen inte ligga där heller. Antingen plockar någon tacksam uteliggare upp den och får ett tuggummi för den eller så sparkar nå'n ungjävel ut den på gatan så att den blir överkörd. Aj! En bit till?Regn? Fanns det inte regn skulle man aldrig uppskatta sol, och det är bara att inse. Kläderna du har på dig är inte nytvättade. Så vitt jag vet är det ingen som riktigt bryr sig, för folk har så mycket annat att oroa sig för. Sina egna bagateller. Sina egna läskburkar. Din älskade ringer inte, han har väl inte tid! Han kanske jobbar, hans mobil är hemma eller så tänker han göra det senare. Dina vänner är lite tystare än vanligt. De kanske inte prickade sin läskburk i papperskorgen heller? Fick du bara G på ditt prov som du pluggat så mycket till. Jaha? Synd. Plugga igen och plugga till nästa ännu mer.

Min poäng är att folk låter sig tryckas ner av så lite. Kanske är det för att ingenting annat händer i deras liv än småsaker de måste irritera sig på. Jo, jag vet det också att det kan ha hänt värre saker än fucking jävla burken men fortfarande hänger folk upp sig. Stannar i det förgångna. Det kan vara allt från dödsfall till att ha blivit misshandlad. Vissa saker tar ju självfallet sin tid att smälta, men man måste lära sig att ta tag i sig själv!

Om det nu är så att man lever en svår vardag så får man lägga ner lite kraft åt att slänga sig upp på hästen när man trillat av. Så jävla svårt är det fan inte, kom igen för helvete! Det handlar om vilja och mod. Fega människor stannar efter och tycker synd om sig själva. Det är ingen annan än du som kan bestämma hur Du vill att Ditt liv ska se ut eller hur "bra" Du ska må. Lev på de bra stunderna och skit i resten. Ödsla inte tid på deprimerande personer. Sköt dig själv och Lev på ditt eget sätt. Så klarar du dig bäst idag. Det lovar jag.