Dagen har faktiskt varit till belåtelse då inköp på IKEA gjorts, rummet fullständigjorts med ett stycke tvättkorg och massvis med ljus. Har umgåts med Karin och det har mysts.
Men förutom det så är jag inte fullkomligt så övverens med mig själv och mitt största och mest efterblivna organ, nämligen min evigt älskade hud. Jag kan tala om för intresserade att jag ser ut som en treåring som fått gå loss med rouge i hela ansiktet. Jag har också fullständligt förstörda händer, knasiga muskler mellan revbenen, oändligt mycket skit i mina lungor, ett lock för öronen och plötsliga nysningsattacker utan att vara förkyld.
Just i detta nu, bara just i detta nu, är jag inte speciellt glad. Och trots att jag intalar mig själv att jag klarar av detta. Jag kan detta. Så Kan jag faktikst inte det. Just nu vill jag avsäga mig allt, egentligen icke-existerande, ansvar som jag åtagit mig angående visst triangeldrama. Och jag verkar klara av det, tycker jag, men uppenbarligen inte psykiskt. Jag vill helt enkelt inte det här, men det är lite försent att ångra sig nu.
Jag vill så gärna inte tycka synd om mig själv. Men när jag får gå omkring och se ut som ett förbannat ufo så gör jag faktiskt det.
Jag vill åka i väg till korsika, fira min far och bror, träffa mor, katt, kusin och vänner. Vänner vars värld för tillfället inte kretsar kring ett förhållande på ett helt universitet. Jag inser, och vet, att detta inte är piss i missisippi, men så pass mycket piss är det att ingen dör av detta. bortsett från min jävla hud. vill säga.
herre jesus. nu. är det verkligen synd. nu har jag till och med knappat in mitt bästa album på spotify.
X & Y
Och här sitter jag och promotar att man alltid ska tänka positivt. Idag gick det verkligen inget vidare. Så för idag avslutar jag kvällen med extrema svedor i ansiktet med ett lager av 3cm salva.
Och i Afrika dör barnen. Gud vad synd det är om mig.
